Funderingar på juldagen

 


Jag funderar på många människor i landet som idag känner att de har ”förstört julen” för alla andra? Hur många vaknar idag med känslan av lättnad över att julens alla krav är över eller med en känsla av skuld eller skam över att ännu ett år misslyckats med att leva upp till andras förväntningar om hur ”man gör/inte gör på julafton” eftersom de saknar dessa inprogrammerade normer?

 

Hur många fick igår sminka över sina rödgråtna ögon eller klistra på en tomtemask som utstrålade julglädje och tacksamhet medan de under masken kände att de bara var till besvär och gjorde alla besvikna?

 

Jag har alltför många vänner och bekanta som skulle känna igen sig i något av det ovanstående och det gör mig så ledsen! Jag kämpar själv med dessa känslor idag.

 

Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag hur orimligt det är.

 

Vad hände med rätten att få vara den man är? Vad hände med julens budskap om frid, glädje och att komma samman i kärlek och omtanke?

 

Vad är det som gör att vi måste vara med och fira jul när vi helst vill slippa? För vems skull blir alla besvikna om man uttrycker att man hellre stannar hemma och får till svar ”Nej vad tråkigt!”?

 

Måste vi vara med när det bara får oss att må dåligt och tömmer varenda procent av vårt batteri enbart för att andra annars tycker att ”det är tråkigt”?

 

För vems skull?

 

För VEMS skull?