Var går gränsen?

Jag har tidigare publicerat en text som skrevs av personen i fråga. Den handlade om hur det är att leva under ständigt hot om LVU som 15-åring; den ångest det skapar och det trauma det innebär att ryckas upp från all sin trygghet. Det hade tyvärr redan hänt en gång innan.

Då texten skrevs fanns det stora förhoppningar om att det inte skulle bli aktuellt eftersom det faktiskt inte gick att påvisa något som kunde föranleda ett tvångsomhändertagande.

Det visade sig dock tyvärr räcka med att någon annan skriver en hel bunt orosanmälningar som saknar grund. Subjektiva bedömningar blev på papper objektiv sanning utan att någon ifrågasatte.

Inte nog med att mardrömmen blev sann så valde man denna gång att även besluta om total umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort. Det här har samma tjej bett mig att publicera idag.

”Hej! 

Jag är för tillfället placerad under LVU, min advokat har alltid sagt nej till LVU för det finns ingen anledning att jag tas bort från min mamma. Jag har varit placerad nu i 5 månader. Jag har det inte bra här.

Socialsekreterare har gjort så stora fel I ärendet och det är ingen som riktigt förstår hur socialen kan göra saker utan att läkare och polis intyger att socialen har grund för sina påståenden. Socialen säger att jag har psykisk ohälsa pga min mamma, men min advokat har papper från utredning från barn och ungdomshälsan,  barn ungdomshälsan skriver att jag inte har psykisk ohälsa.  

Socialen hemlighetshåller mig och har ett kontaktförbud mot mamma, även om mamma aldrig gjort mig något illa, läkare har aldrig gjort orosanmälan. Vi barn har mått bra. Och många säger att vi mådde bra hos min mamma, proffessionella aktörer vittnar om det och advokaten min säger att det socialen gör mot mig får mig att inte må bra

Jag har ingen kontakt med mamma, och jag har inte fått träffa mina syskon på 5 månader för socialen låter mig inte få reda på vart mina syskon är för de säger att då röjer jag deras vistelseort.  Jag har inte fått träffa mina vänner, socialen isolerar  mig som är 16 år och jag vet inte vad jag har gjort för fel. Den det känsla jag går runt med är att de vill straffa min mamma som är oskyldig och den som blir straffad är jag.

En skyddad folkbokföring skulle innebära  att jag blir mer isolerad och jag är 16 år . Jag vill leva ett normalt liv med vänner, min mamma och mina syskon 

Jag kan inte leva såhär. Min advokat har sett vad socialen gör och pga det gör hon nu hemtagningsbegäran och en advokat skulle inte slåss för mig om hon inte visste om att jag har det bra hos min mamma. Jag tycker inte om det här socialen gör och det gör ingen annan heller.”

Kameleontens tillägg: Då Socialsekreteraren gör besök på jourhemmet är det första hon frågar; helt utan rättighet denna ungdom om hon spelar in samtalet! Det gör hon men är klok nog att svara nej.

Kommentarer