Innan kameleonten fått sina färger

Innan kameleonten fått sina färger 

-Tidiga tecken på autism går att hitta även på flickor!

 

Vi vet att flickor och pojkar med autism har precis samma problematik och precis lika svårt med den men att flickors problematik inte är alls lika synlig.

Jag kan inte minnas alls när jag började försöka dölja det och jag vet med säkerhet att det inte skedde medvetet. Jag tror att det var när jag började skolan som det blev något jag gjorde som en ren överlevnadsmekanism. Det är nämligen inte det minsta acceptabelt för flickor att vara annorlunda.  

Problematiken kanske inte är lika tydlig  men det går att se den; det som krävs är en kunskap om vad det är man letar efter. Man måste liksom ha ”rätt glasögon” på! 

Här kommer några händelser från min barndom, kan du hitta några tecken?

Jag tänkte börja med att berätta om när jag var ca fyra år och åkte tåg med mamma. I kupén där vi satt fanns det även en äldre dam som sannolikt tittade roat på mig; ett litet blont yrväder med 100 frågor om allt mellan himmel och jord som mamma tålmodigt försökte besvara.  

(Jag älskade t.ex. när hon kunde räkna upp alla stationer på resan med rälsbuss mellan Tillberga och Ludvika.)

Vid något tillfälle märkte väl jag att damen log mot mig lite roat vilket fick mig att högt och tydligt fråga mamma: 

 ”Vad glor hon på mig för?!” vilket säkerligen inte var höjdpunkten på denna resa för min mor så hon svarade ”Hon tycker kanske att du är söt....”, log generat och resan fortsatte.

Vid en station skulle damen kliva av med sina två resväskor och mamma; som den artiga medmänniska som hon är, hjälpte till att öppna dörren åt henne. Detta fick mig (som helst ville ha mamma fastklistrad vid mig!) att fråga varför hon gjorde så?

”Men Anna hon har ju två väskor att bära, då är det svårt att få upp dörren själv.” sa mamma. Det hade jag dock en lösning på och sa: ”Hon kan väl ställa ner en då?”.

På min fyraårskontrakt på BVC kunde man också med rätt kompetens ha sett tecken på att jag inte tänkte riktigt på samma sätt som andra barn.

Vid en genomgång av basala former fick jag frågan ”kan du visa mig vilken av klossarna som är rund?” svarade jag med skeptisk blick: ”Vet inte du det?!”. 

Kanske tänkte jag redan då på hur detta i så fall var en patientsäkerhetsrisk eller tänkte jag på något annat?

Sedan var det dags för färger och sköterskan lade upp några klossar på bordet och frågade vilken färg de hade. Sist frågade hon: ”vad är det för färg på den längst bort?” och fick svaret ”grå”.... När hon undrade hur jag menade pekade jag på ett pennställ längst ut på skrivbordet.

 

Hur gick det??

Med vänlig hälsning

Kameleonten/Anna Porsvald