Vuxenpsykiatrin: SE OSS!!

Se oss kvinnor och lyssna på oss Vuxenpsykiatrin!

 

Ofta kommer jag i kontakt med andra kvinnor som har levt ett helt liv med vissa svårigheter men först i vuxen ålder kommer till en situation där kraven i livet överstiger deras förmåga att hantera det. Vid det här läget är det vanligt att man därför har utvecklat någon eller flera  psykiatriska problem som ångest, sömnproblem och/eller depression; ofta handlar det om utmattning som ger dessa symtom.

 

Här kommer många läkare som är specialister på vuxenpsykiatri att bara se symptom utan att fundera över om det handlar om något nytt eller om det har funnits svårigheter sedan barndomen. Resultatet av det blir generellt att de går därifrån med diagnoser som personlighetsstörningar av olika slag; emotionellt instabil, osjälvständig eller histonisk personlighetsstörning. Andra vanliga diagnoser är GAD- generaliserat ångestsyndrom, PTSD; posttraumatiskt stressyndrom eller bipolär sjukdom.

 

Inte sällan har dessa kvinnor hunnit få barn och ibland så har en observant förskola eller skola identifierat en eller flera Neuropsykiatrisk funktionsnedsättningar hos barnen vilket kan ge läkaren en ledtråd till att det kan vara något liknande även hos den patient de har framför sig och det kan vara en fördel.

 

Många har efter lång tid fått genomgå en utredning om adhd som gett en tydlig bild av att det är det som är en orsak till deras psykiska ohälsa men ofta stannar man där.

 

Det är vanligt att dessa kvinnor har läst om och lärt sig om barnets problem och plötsligt känner igen sig! När de i bästa fall blir insatta på behandling mot adhd med centralstimulerande läkemedel och deras hjärna börjar bli lite klarare och att det symptom som tenderar att triumfera över de andra- hyperaktiviteten lagt sig och då märker de att även de har en hel del drag av autism.

 

Det är här som vuxenpsykiatrin ännu har långt kvar: när de ber om att man utreder om det även finns en problematik inom autismspektrat!

 

Jag fick själv höra från både min läkare och två psykologer: ”Du har INTE autism!”. VARFÖR GÖR VI NEUROPSYKIATRISKA UTREDNINGAR OM EN PERSON KAN AVGÖRA EN SÅDAN?!

 

På grund av detta tog det ca fem år innan jag fick rätt diagnos. Jag är inte den enda som fått höra att jag jag; i princip borde ”vara nöjd” med det jag redan fått! Jag fick frågor som:

 

”Varför är det så viktigt för dig med diagnoser”.

 

Svaret borde vara självklart om vi tänker på vad hela poängen med en diagnos ät?

 

Man grupperar symptom som tycks ha samma bakomliggande orsak för att få en vägledning till behandling/bemötande av diagnosen.

 

Ingen skulle väl ställa samma fråga till en patient som misstänker att det finns en allergi, misstankar om diabetes eller anemi?

 

Tyvärr kör kvinnorna i vuxenpsykiatrin fast här. Det tycks vara så att de helst ska acceptera en handfull felaktiga diagnoser istället för att ge dem rätt.

 

Rätt diagnos hos den som faktiskt har autismspektrumtillstånd innebär ofta en möjlighet till en helt ny självinsikt, en förklaring till varför allt har varit så mycket svårare jämfört med alla andra. Det kan berätta för patienten att de inte är dumma i huvudet, att det inte handlar om att de inte bara kan ”skärpa sig” och det kan ge dem stöd och hjälp enligt LSS; lagen om stöd och service för vissa funktionsnedsättningar. Det kan t.om leda till att man kan förlåta sig själv och andra för saker man önskar skulle blivit annorlunda!

 

Så vad ska de göra när de förnekas ytterligare utredning? När deras krav på ”second opinion” inte accepteras eftersom det inte rör sig om ett livshotande tillstånd?

 

Inget kan för övrigt vara mer fel- suicidrisken är faktiskt mycket högre hos denna grupp!

 

Var vänder de sig?

 

Varför lyssnar ni inte på oss?