Det här med kameleonter, skolan och idrotten....

Jag har under hela min skolgång haft problem med att medverka på idrottslektionerna. Bara ordet skapar ännu associationer till svettiga neonvästar, iskalla duschrum och synande blickar från 20 andra tjejer i 13-årsåldern som letar fel på sina och andras små tonårskroppar medan de byter om. 

 

Det är inte bara själva lektionen som väcker denna aversion utan även allt runtom det! Jag som alltid varit motoriskt klumpig och har svårt med kroppsuppfattning har liksom inte så mycket kraft i batteriet att det är värt att medverka på idrotten. Inte när det också krävs att jag ska orka med en hel skoldag!

 

Det är riktigt jobbigt att byta om; trassla av kläderna, ofta i ett kallt rum fullt av människor, ta upp andra kläder från väskan, klä på dessa, bara för att 40 minuter senare trassla av dessa igen, behöva DUSCHA och sedan med halvblöt hud och blött hår försöka vända avigsidan inåt och få på den hög kläder som jag från början hade på mig!

 

Detta moment förväntas dessutom gå på TIO MINUTER!!

 

Min hyperkänsliga perception och klumpiga motorik gav mig inte direkt några lysande förutsättningar att lyckas med någon typ av sport och när jag nådde åldern då det var dags att få betyg i ämnet så stötte jag; som i alla ämnen ställde orimligt höga krav på min prestation i skolan på ett tufft hinder.

 

Jag insåg snabbt att jag aldrig; hur mycket jag än kämpade, skulle få ett högre betyg än en tvåa.

 

Det var liksom inte värt besväret då så svaret blev att skolka. Jag gjorde förvisso allt skolkande med finess: jag hade glömt kläder, hade mens varannan lektion, jag var sjuk, hade tandläkartid, var hos skolsköterskan- mm. mm......

 

Det enda jag tyckte om var orientering! Jag var dessutom riktigt bra på det. Nog för att mitt lokalsinne lämnar mycket att önska men att läsa karta och kompass kunde jag! I årskurs sju kom jag trea i högstadiets orienteringstävling fast jag sprang själv när resten sprang tre eller två ihop. Hittade varenda kontroll snabbt eftersom jag ofta sprang i skogen ensam på fritiden och då de som vann gjorde det var genom att stämpla kortet med häftstift så blev jag trea- jag gick bara i sjuan.

 

Eftersom jag (faktiskt) var sjuk den enda dag som simning mättes med klocka av idrottsläraren så blev det ändå en tvåa och den hängde med resten av högstadiet.

 

Mitt slutbetyg bestod av femmor och en fyra utöver detta och trots ett löjligt högt snittbetyg så var detta en rejäl törn på mitt självförtroende. Jag var fet, ful, klumpig och misslyckad i mina egna ögon.

 

Gissa om jag var motiverad till idrott efter det?