Ställ dig frågan: Skulle det kännas ok?

Tänk dig att du runt den 23e i månaden blir kallad till din chef på samtal.

 

Din chef sitter då du anländer med din lönespecifikation i handen; berättar att man denna månad har applicerat så kallad ”teckenekonomi” på lönesystemet och att det inneburit att din lön därför nu ser lite annorlunda ut.

 

Du har givetvis; eftersom du kommit till jobbet i tid alla dagar, varit på ett bra humör och uppträtt på ett önskvärt sätt de flesta dagar kvar din grundlön ligger på 25 000kr.

 

”Tyvärr var du ju inte alls villig att samarbeta en dag då du skyllde ifrån dig på att ett av dina barn var sjukt så den dagen gick du miste om alla poäng” (dvs din lön) säger chefen.

 

En dag glömde du bort att vattna en blomma- det blir avdrag den dagen förstås. Du invänder här att du inte ens visste om att du skulle vattna blomman men får då höra att ”Joho då, den gubben går inte- det vet alla!”.

 

En annan sak är den där dagen då du enligt kollega ”uppträtt kaxigt och tittade snett, på ett nedlåtande sätt som kollegan uppfattade kränkande”! Här fattar du ingenting och inte heller får du någon förklaring på när det var, vem kollegan var eller chansen att förklara dig- det blir avdrag på poängen helt enkelt.

Denna dag dras alla ”intjänade poäng” givetvis av!

 

I slutet på samtalet visar det sig att din lön denna månad hamnar på 7000kr mindre än du trodde.

 

När du blir upprörd över detta och vill veta varför så kallas du aggressiv och då chefen känner sig hotad av detta så tappar du ytterligare 2000kr. (Givetvis finns ju en nolltolerans för hot och våld!)

 

Din chef ber dig att ”lugna ner dig direkt om du vill ha lön över huvud taget!” och du undrar vad syftet med detta nya system är?

 

”Syftet är givetvis att uppmuntra och förstärka de beteenden som är önskvärda!” svarar din chef. 

 

Utan att veta vilka dessa är eller för vems skull detta sker lämnar du samtalet med en lönespecifikation som visar 9000kr mindre än du räknat med och ett stort ”grattis till dina poäng!” från chefen.

Så ställ dig nu följa frågor:

Hur skulle du känna?

Vad skulle du lära dig?

På vilket sätt påverkar det ditt beteende nästa månad?

 

Så här ser verkligheten ut för många unga som idag ”vårdas” på HVB-hem eller SIS-institutioner där man använder denna metod.

 

Enligt utredningen Barns och ungas rätt vid tvångsvård framgick det att 17% av barn/ unga på SiS-hem hade autism (frekvensen i populationen är bara 1%).

 

Många har alltså inte ens förutsättningar att få poängen och ännu mindre behålla dem. 

 

Allt som kallas ”belöningssystem” kan också kallas ”bestraffningssystem” eftersom en utebliven belöning kommer att uppfattas som ett straff av de som inte hade chansen att uppnå belöningen eller ens har förutsättningen från början.

 

Vi är inte stöpta i samma form så för vems skull är det egentligen man försöker få alla att bete sig som att de vore det?

 

Det är en fråga man alltid bör ha i bakhuvudet när man befinner sig i överläge på något sätt; då den vars beteendet man vill ändra befinner sig i beroendeställning till oss.

”För vems skull” gör vi så här?

 

Tillägnat Hannah 14 år och Lina 13 år som båda har npf på SIS.

 

https://hejlskov.se/skolan/om-beloningssystem-och-teckenekonomi/

 

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/barn-med-autism-far-illa-i-tvangsvarden-27322?fbclid=IwAR3MWSLAnNy9ZWq9C4xBfq2NGcw7xzEnLHzOcx_h0hrJCsL7mvt8SkpPQxQ

P4 Västmanland om SIS

https://sverigesradio.se/artikel/krav-pa-battre-utbildning-till-personal-pa-ungdomshem?fbclid=IwAR3BrLH84gaepcC-AMFrEIEoFnkp4Ida-2D4ApO44h1FC_jx28ICVkQNTM8

 

Jag blev oerhört glad när jag fick frågan om att uttala mig om hur vi i Autism- och Aspergerföreningen ser på att barn med Neuropsykiatrisk funktionsnedsättningar placeras på SIS institutione!

Jag har hört och sett hur fruktansvärt illa det blir när man tror att lösningen ligger i mer befogenheter.

Barn med NPF hör inte hemma på SIS!

Barn som har Neuropsykiatrisk funktionsnedsättningar har inte någonting att göra inom tvångsvården!

När ett barn som har någon funktionsnedsättning inom NPF blir placerat utanför hemmet och utvecklar beteenden som är svåra att hantera så tycks Socialtjänsten anse att det enda rätta är att flytta dem till ett SIS-boende (Statens IstitutionsStyrelse) där man har ökade befogenhet som tvångsåtgärder att ta till. Varför man tror att det ska leda till något positivt övergår dock mitt förstånd.

Jag anser att man inte bara tillfogar skador som kanske aldrig läker på det sättet utan även att man där saknar den specifika kometens som faktiskt kräv! Utan denn kompetens blir situa ofta bara värre och en ond cirkel startar.

 

Det finns en orsak till dessa beteenden och det går inte att applicera metoder som är utvecklatde för de barn som faller inom normen på barn som faktiskt inte gör det!

 

Var finns eftertanke? vad är målet? Ska man "bota" adhd eller autism tänker man?

Gå till botten med problemet istället och jobba lågaffektivt!

Vad lurar i skuggorna?

 

Som förälder måste man idag snabbt lära sig att man med rätt bör vara mörkrädd. Riktigt, riktigt mörkrädd!

 

Man bör vara medveten om att det finns något som ligger på lur i skuggorna och faktiskt letar fel när det anses nödvändigt, 

 

Det finns hos så många en naiv inställning till hur Socialtjänsten arbetar; något som får människor att tänka och säga spontant: 

 

”Om ett barn omhändertags enligt LVU- då måste det finnas en rimlig orsak!”. 

 

Inget kan vara längre från sanningen. Hur många tänker för övrigt steget längre och undrar om det blir automatiskt bra för barnen som omhändertagits? Tror man att alla hamnar hos någon stabil och trygg kärnfamilj med djur på landet?

 

Tänk igen.... 

 

Många som får ett barn omhändertaget får aldrig tillbaka det. Får de det så är det sällan som det är samma barn som det man blev av med. Det är en brutalt omtumlande upplevelse för ett barn att ryckas upp med rötterna från allt och alla som är deras trygghet. Ibland så får föräldrar tyvärr tillbaka barnet i en kista.

 

Det här föder några tankar hos mig.

 

Har det någonsin varit tänkt att man skulle ge barn rätten och det medföljande ansvaret att bestämma vilka föräldrar de ville ha? Det kan ju inte vara rimligt eller det minsta etiskt försvarbart att man som förälder ska delta i någon slags sjuk upphandling om rätten att behålla sina barn bara för att det kan finnas någon som gör ett bättre jobb till ett bättre pris?

 

Inte bara skapar man då en tävling där vi föräldrar bedöms som om vi vore aktörer inom vård- och omsorg och tar bort oerhört viktiga saker; som bandet mellan barn och familj, trygghet, och istället inför ett elittänkande som inte på något sätt hör dit. Man gör också barn till en vara! En inkomstkälla, något som bara går att likna vid det helt olagliga begreppet människohandel!

 

Barn ska aldrig behöva välja föräldrar! Av flera skäl:

 

-Barn har inte ett utvecklat konsekvenstänkande och kan därför inte ta ansvar för sina val som vuxna. De saknar förmågan att långsiktigt se vad valen leder till och har inte en chans att välja rätt eftersom de inte har alla siffror för att få ihop ekvationen! 

 

Visst vill många barn någon gång byta föräldrar men i princip alla kommer sedan på hur fel det var!

 

-De är ännu mycket  drivna av lust-principen och därför; tyvärr VÄLDIGT lätta att manipulera! Några ord i deras öron här och där.... ”visst vore det väl bättre att bo hos....” eller ”tycker du att din mamma är bra på...” osv. De är mottagliga för suggestion och löper redan risken att bli brickor i ett snedvridet spel ok makt och pengar.

 

Socialtjänsten kräver av föräldrar att de INTE ska säga något negativt om att barn är placerade- man tvingar föräldrar att ljuga för sina barn och säga att det är bra att de är omhändertagna- varför? 

 

Kan det möjligtvis vara för att de så väl känner till hur lätt man kan vinna deras vilja med just ord?

 

Varför skulle ett barn må bättre av att tro att mamma och pappa inte vill ha dem hemma?

 

Det har blivit någon sjuk tävling om vilka som kan hitta det bästa stället med de ”bättre föräldrarna” åt det omhändertagna barnet; kosta vad det kosta vill -istället för att lägga fokus på att lösa hemsituationen! 

 

Socialtjänsten har faktiskt inte heller någon rätt att bara se på placeringar som en upphandling! Barn hör alltid i första hand hemma hos sin egen familj (så länge det inte finns uppenbara bevis för att de utsätts för skadliga handlingar)! De biologiska banden och trygga anknytningar är faktiskt viktiga! Det handlar inte bara om att jämföra föräldraförmåga; det är mycket, mycket mer komplext!

 

Barn har rätt till sin familj!

 

Utdrag ur barnkonventionen:

 

Artikel 9: Barn ska inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa.

Artikel 10: Barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats

Kommentarer

23.02.2020 06:08

Lena Falestål Estrada

Så bra skrivet Anna ❤. Jag tänker att belöning är en inre känsla av välbefinnande. En känsla som bygger på att omgivningen ger möjlighet för en att växa som individ och inte tvärtom trycker ner.