Åh vad jag önskar att jag fick berätta för vården!

 

Jag drömmer om att få utbilda framtidens vårdpersonal så att det kan bli förändringar i det stela, hierarkiska stuprörssystem som är dagens offentliga vård!

Det som skapar problem är att varje liten region i Sverige envisas med att alltid själva sitta på sin kammare och gång på gång uppfinna hjule istället för att lära av varandra eller människor som har egen erfarenhet!

Man stöter på fenomenet "NIH" som till skillnad från "NHS" (det brittiska sjukvårdsystemet "National Healthcare system") står för "Not invented here!"... Vilket även innebär att man inte heller är välkommen där.

 

 

Pratar du som vårdpersonal rätt språk eller skulle du behöva en tolk?

”Det här kan vi redan!”

Försök att få utbilda inom vården och det här är svare du snab får! Men- stämmer det? Med handen på hjärtat, hur många (bortsett från Svenny Kopp) kan verkligen säga det?

 Säg att du är sjuksköterska på en akutmottagning och får in en patient med autism; hur vet du att det du säger uppfattas rätt eller hur allt som du inte säger inte uppfattas fel?

 När man lever i en värld som är oförutsägbar; alltid, varje minut kan allt hända, så behöver man så mycket mer tydlighet än andra. 

 När man har svårt att hantera sina egna känslor har man också så mycket lättare att ”smittas” av andras. I en miljö fylld av adrenalin som på en akutmottagning dit man nästan bara är när man mår dåligt, är sjuk eller har ont ställs allt på sin spets. 

 Det kan vara så mycket värt att någon tar sig lite extra tid att förklara vad som händer bakom kulisserna och vad det är som gör att det tar så lång tid! 

Blir det fel i kommunikationen så är man så mycket mer sårbar och ibland kan det faktiskt räcka med att se en skylt med texten ”Allt hot och våld polisanmäls!” i neonfärger för att faktiskt framkalla just hot och i värsta fall våld!

Men det räcker även ofta med att man är vänlig och förklarar vad man gör, varför man gör det och hur lång tid det kan ta att få svar på t.e.x ett prov. Det är så mycket lättare att vänta om man vet vad man väntar på!

 



Den som inte tror på det ska läsa Samuel Becketts roman ”I väntan på Godot”!

 


 

Det finns så många saker som inom vården skulle kunna göras så mycket tydligare, så mycket enklare än man tror! Det skulle hjälpa så många patienter så mycket mer än man tror! Det är lätt att tänka att man är tydlig med det man gör men är man det? Jag ska illustrera det med ett exempel.


 

Jag följde med en bekant med aspergers syndrom och adhd när hon fick något som hon själv visste var njursten eftersom hon tidigare haft just njursten och kände igen smärtan och symptomen. Jag vet att hon har haft svårt med att göra sig förstådd i vården och få de hon träffat att förstå henne så jag sa: ”Jag följer med dig till akutmottagningen!”.

 I det första rummet träffar hon en sjuksköterska som ska göra en ”triage”; en bedömning av hur allvarligt det är och hur snabbt man behöver ta hand om det här (men som någon på högre nivå i regionen som uppenbart sett för många avsnitt av Cityakuten valt att kalla det..). Min vän som är rak på sak och inte vet hur vårdspråket fungerar gör det första misstaget på en gång då hon säger: ”Det är njursten!”.

Jag vet ju att det aldrig får vara så att man ska tro att man känner sin egen kropp bäst- det måste nämligen en läkare berätta! Jag säger därför till sjuksköterskan: ”Hon säger så eftersom hon tidigare har haft njursten och tycker att det här känns på samma sätt.” och då tittar hon upp och förstår lite mer!

Hon tar vitalparametrar enligt rutin- puls, blodtryck, saturation och ber min vän skatta smärtan enligt VAS-skalan; dvs genom att säga en siffra mellan 1-10. Här kommer misstag nummer två: hon får svaret ”10!!!!”.

 Jag brukar säga till de jag träffar att aldrig säga 10 eftersom jag vet att det ofta tolkas som att man överdriver. Tar man dock den sammanlagda situationen i åtanke så har min vän mycket ont, hon är livrädd för sjukhus och en tendens att vara lite hypokondrisk.

 Det är ju inte så konstigt att hon då ger siffran 10 då smärta är något som har många variabler; inte bara hur ont man har; är man dessutom rädd och inte vet vad som ska hända blir det ju värre!

 Sjuksköterskan lämnar rummet och jag får förklara för min vän vad det betyder- hur låg alla värden? Hon har ju inte något inbyggt referensintervall för alla siffror som hon sett tas! Jag säger att pulsen är lite hög men att det beror på smärtan och oron, likaså är det med undertrycket men saturationen ligger bra.

Sedan kommer sjuksköterskan tillbaka för att ta blodprov. Det är ganska många rör hon tar och jag kan se på min vän att hon börjar tro att hon är döende eftersom så många prov måste tas. Jag ber därför att sjuksköterskan ska berätta vad det är för prover hon tar och varför?

”Det är bara rutinprov; blod- & el-status och de vanliga bukstatusproverna” säger hon med en besynnerlig blick på mig. Det gör ju varken till eller från så jag säger:

 ”Blodstatus för att se att allt är bra med de olika blodkropparna och elstatus för att se att saltbalansen i kroppen och njurarnas funktion är bra? Vad är det som ingår i bukstatus?”

Hon svarar: ”Det är leverprover och P-amylas!”. Här börjar hon verkligen ledsna på mig men jag ger inte. ” Och vad är själva syftet med dessa?”.

Efter att ha fått nästan dra ut det framkommer att dessa prover ju tas för att utesluta andra orsaker som tex bukspottkörteln eller gallsten; inte för att se om min vän även har problem med det! Jag ser henne dra en lättnadens suck.

Det tar tre timmar men till slut får jag personalen på kirurgakuten denna dag att vara tydliga, att titta till min vän då och då med uppdateringar som ”nu väntar vi på att en läkare ska skriva en remiss till röntgen” eller ”vi bör få svar på proverna inom en timme!”. Sedan måste jag tyvärr gå eftersom det här är något som jag gör ideellt men innan jag går ger jag några enkla råd som borde vara självklara men tyvärr inte är det.

Så:

Har vi en jämlik vård? Nej det har vi inte och vissa delar av vården vägrar att ta till sig den kunskap som vi med egen erfarenhet besitter.

  • Det är inte för mycket begärt att få veta vad som händer på ett sätt som man kan förstå- det är en rättighet!
  • Det är inte kärnfysik- det är kommunikation!

 

”Det här kan vi redan!”- NEJ DET GÖR NI INTE!

 

 

Bild: Gary Larson