INnslag om barn med NPF på SIS

Kort intervju från P4 Västmanland

Artikel i Special Nest 211208

https://www.specialnest.se/liv-hem/hon-ar-sjukskoterskan-som-brinner-att-belysa-npf-hos-tjejer

Stort tack till Tomas Nilsson på den underbara tidningen Special Nest som skrev denna fina artikel!

 

PREMIUM Anna Porsvald, 46, är en av många kvinnor som i vuxen ålder har diagnostiserats med adhd och autism. Vägen dit har varit krokig, hon har cirkulerat inom vuxenpsykiatrin och mobbats på sitt arbete som sjuksköterska. Nu vill hon genom föreläsningar uppmärksamma tjejer som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Den som sticker ut ur mängden riskerar att straffas – genom att bli subtilt stämplad som annorlunda, eller rätt och slätt genom direkta trakasserier. Detta är Anna Porsvald, 46, väl medveten om. Hon har utsatts för mobbning både i skolan som barn och i arbetslivet som sjuksköterska. I vuxen ålder har hon diagnostiserats med adhd och autism, något som har kastat nytt ljus på hennes bakgrund och funktionssätt. Hon förstår idag att hon sedan barnsben, högst omedvetet, har kompenserat för sina svårigheter genom att försöka imitera andras ”normala” beteenden, även om det inte alltid har räckt. Numera föreläser hon regelbundet om sina resa som har varit både krokig och lärorik, samtidigt som hon även är engagerad i Autism- och Aspergerföreningen i Västmanland där hon bland annat har startat en grupp för tjejer med autism.

– Jag brinner för att belysa tjejer och kvinnor med npf, och hur våra svårigheter yttrar sig jämfört med för killar och män. Med tanke på att män och kvinnor är så pass olika på många plan i livet, är det egentligen fascinerande att vi tror att autism och adhd ska visa sig på samma sätt för män och kvinnor. Det är många tjejer som kamouflerar och kompenserar för sina besvär med syftet att passa in, eftersom det kostar att sticka ut från normen, säger hon över telefon till Special Nest.

I skolan kände hon sig aldrig särskilt lockad av att leka med de andra barnen, utan valde istället att ströva omkring i en närliggande skogsdunge. Hon blev snabbt kategoriserad som avvikande, och efter ett tag kom såväl glåpord som stenar flygande i riktning mot henne. Anna Porsvald var dock en flitig elev och fick bra betyg i grundskolan och på gymnasiet, varefter hon började studera på universitet, bland annat i Glasgow. Som vuxen ökade emellertid kraven – från henne själv och från omgivningen. Hon började drabbas av sömnsvårigheter, och i huvudet snurrade tankarna i allt högre tempo.

– Det var som att ha 40 radiokanaler på olika språk påslagna samtidigt, säger hon.

 

Adhd-medicin hjälpte
I mitten på 00-talet – när hon var i 30-årsåldern – blev hon färdigutbildad sjuksköterska. I ungefär samma veva blev hon också mamma. Det är under denna period som Anna Porsvald brottades med återkommande smällar av ångest, depression och utmattning. Hon började jobba som sjuksköterska, gick in i väggen, sjukskrevs, återhämtade sig, kom tillbaka, började arbeta igen – och kraschade på nytt. Flera gånger blev hon inlagd på en psykiatrisk mottagning.

– Jag har under en tioårsperiod cirkulerat inom vuxenpsykiatrin och blivit misstolkad, missförstådd, missdiagnostiserad och felmedicinerad. Det var ständigt en sensorisk överladdning på alla plan, och kraven översteg ständigt min förmåga. Det var heller inte så lätt att bli småbarnsförälder till ett barn med särskilda behov när man själv har npf. Jag var den där jobbiga föräldern som skickade med fel saker till förskolan – och det var inte kul att vara en sådan, säger Anna Porsvald.

Vid ett tillfälle var det en läkare som föreslog en neuropsykiatrisk utredning, vilken kom fram till att Anna Porsvald har adhd, en funktionsnedsättning som kännetecknas av bland annat uppmärksamhetssvårigheter, impulsivitet och hyperaktivitet. Diagnosen sattes 2009, Anna Porsvald var 34 år och fick därefter adhd-medicin. Livet blev som dag och natt, berättar hon.

– Min ångest försvann och hyperaktiviteten på insidan med bla bla bla-tankarna avtog. Då började jag också titta tillbaka och insåg att jag alltid hade haft svårigheter. I skolan hade jag till exempel aldrig suttit riktigt still, utan jag hade alltid rört på någonting, ritat rastlöst i boken, gungat med fötterna. Jag var till synes still, men inte inombords. Det verkar vara vanligt bland tjejer med npf.

 

Trakasserad av chefen
Omkring 2015, när hennes son hade diagnostiserats med autism, började hon själv fundera över sin sociala situation i jobbet som sjuksköterska. En ny utredning gjordes och där konstaterades att hon  även har autism, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som bland annat präglas av svårigheter med det sociala samspelet. Vid tidpunkten arbetade Anna Porsvald 75 procent och hade en chef som var medveten om hennes två diagnoser och som utgjorde ett värdefullt stöd. Situationen förändrades dock drastiskt när arbetsplatsen fick en ny chef, som hade siktet inställt på att få Anna Porsvald att lämna jobbet. Den nya chefen anklagade henne för att vara undermålig som sjuksköterska och ogillad av kollegorna – trots att hon aldrig hade fått några klagomål.

– Av någon anledning så bestämde hon sig för att jag skulle bort, och jag vet fortfarande inte varför. Jag kan tänka mig att det hade att göra med att jag var anställd på 75 procent. På grund av det gick det inte att beordra mig att ta extrapass, och då blev jag en belastning. Sedan är jag också en stark person som säger till när jag ser något som jag tycker är fel, lite av en paragrafryttare. Jag kan reglerna och vet precis vad man ska göra i olika situationer. Jag är en person som vill göra saker ordentligt, och inte ta genvägar. Så jag var nog ett hot också, säger Anna Porsvald.

 

Köptes ut och fick lämna – trots att hon mobbades
Här inleddes en långdragen konflikt där Anna Porsvald utsattes för trakasserier. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, kallades in för att göra en utredning. Den resulterade i att Anna Porsvald friades från samtliga anklagelser, chefens kritik stämde inte. Istället kritiserades sjukhuset för att ha brutit mot bland annat arbetsmiljölagen och diskrimineringslagen. Situationen, som hade pågått i över ett år, utmynnade slutligen i att Anna Porsvald köptes ut av regionen, vilket har uppmärksammats i lokalmedierna. Den mobbade var alltså den som fick lämna.

– Efter det trodde jag aldrig att jag skulle våga jobba som sjuksköterska igen, eller ens ha en chef. Men sedan några år tillbaka jobbar jag via bemanningsföretag och trivs bra, säger hon.

Hon är emellertid inte förvånad över att just hon drabbades av mobbning. Anna Porsvald tror att personer med adhd och autism löper ökad risk att råka ut för trakasserier på jobbet.

– När jag är på jobbet vill jag fokusera på jobbet – inte prata strunt i fikarummet. Och jag har också alltid ätit för mig själv på lunchen. Det är problematiskt att avvika från arbetsplatsnormen på det sättet. Jag har aldrig velat delta i det sociala spelet och om man har autism känner man heller inte av de olika vibbarna och förstår ofta inte ”skitsnacket” som pågår, säger hon och fortsätter:

– I offentlig sektor är det heller inte alltid populärt att påtala problem. Jag har ibland varit en sådan som sticker ut lite väl mycket i gruppdiskussioner. Nu har jag insett att detta kan skapa problem och brukar skriva en påminnelse åt mig själv i blocket på bordet framför mig: ”var tyst, var tyst!”, haha.

När hon fick beskedet om autismdiagnosen trillade polletten ner. Hon började då förstå varför hon länge hade kämpat med det sociala samspelet och ofta hamnat i missförstånd i relationerna.

– Både autism och adhd är funktionsnedsättningar som kan få en att framstå som lat, förmer och egocentrisk, till exempel om man får anpassningar eller inte delar i det sociala spelet på jobbet. Jag är inget av det utan snarare en som utplånar mig själv för att försöka hjälpa andra, säger hon.

 

”Kan hantera det mesta”
När Anna Porsvald fick autismdiagnosen på pappret var hon fyllda 40 år. Hennes förhoppning är att hon genom sina föreläsningar kan bidra till att flickor med autism upptäcks tidigare, och att de därmed förhoppningsvis slipper ta omvägen i form av depression och ångest. Hon märker att kunskap om tjejer med autism och adhd behöver spridas mer och att det behöver skapas fler forum där tjejer kan utbyta erfarenheter. Den tjejgrupp som hon startade blev snabbt populär.

– Det tog några minuter för deltagarna att öppna upp och börja berätta om sig själva. Det var fantastiskt att se eftersom jag startade gruppen på vinst och förlust, säger hon och tillägger:

– Jag vill förmedla till tjejer med npf att de ska vara snälla mot sig själva. De ska inte döma sig själva för snabbt för att de inte passar in. Och så är det viktigt att kunskapen ökar om tjejer med npf, inte minst i skola och på arbetsplatser. Jag mobbades på jobbet, men jag vet också värdet i att tillhöra en bra arbetsplats. Tyvärr är tjejer med npf ofta utestängda från arbetsmarknaden.

Vad tänker du idag om din egen resa?

– Det krävs nog idag att ett Boeing-flygplan landar på mig för att jag ska rubbas, men jag känner fortfarande spår av mobbningen och kan hamna i en tillfällig svacka när något inträffar som påminner om det. Jag känner dock att jag kan hantera det mesta och att jag efter många svåra år har lyckats bygga upp mitt liv igen med hjälp av goda vänner, kollegor och bra chefer.

Expressen 210917

https://www.expressen.se/premium/halsa/anna-har-asperger-och-adhd-fick-sin-diagnos-som-vuxen/


Anna har asperger och adhd – fick sin diagnos som vuxen

Publicerad 17 sep 2021 kl 04.30

Det tog lång tid innan Anna Porsvald fick sina diagnoser.
Foto: EMIL PORSVALD
Bara en halv procent av svenskar över 60 år har diagnostiserats med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

– De flesta medelålders och nästan alla äldre är odiagnostiserade, säger habiliteringsläkaren Annika Brar.

För Anna Porsvald, 46, blev det en aha-upplevelse när hon fick veta att hon har adhd och asperger. Plötsligt kunde hon se sin barndom och uppväxt i ett annat ljus – och förstå både sig själv och sina föräldrar.

– Man får en backspegel till svåra situationer man varit med om. Det blir som ett ”facit” för sådant som skapat konflikter och missförstånd, menar hon.

Text Katharina Wallenborg
Dela

Kopiera länk
Mer av det bästa från Expressen. Mer Premium hittar du här.

Anna Porsvald, 46, mådde länge dåligt utan att förstå varför. Här berättar hon själv om sin uppväxt och om hur det är att leva med dubbla diagnoser:

”I min familj är vi tre generationer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, med mer eller mindre problem. Det är mina föräldrar som är födda 1946, jag 1975 och min son 2004. Jag växte upp i en som jag minns det ganska vanlig familj. Pappa arbetade, mamma var hemmafru och jag hade en äldre syster. Hon är den i familjen som inte har någon form av diagnos.

Själv har jag både asperger och adhd, det första efter pappa och det andra från mamma. Efter att jag som vuxen själv fått mina diagnoser, plus att jag har läst på mycket, så är det väldigt tydligt vad jag har fått från vem. Jag kände igen symtomen även om det tog år innan jag verkligen förstod att jag kunde ha ärvt något.

Anna och hennes föräldrar.
Foto: PRIVAT

Anna som liten flicka. Med stigande ålder mådde hon allt sämre psykiskt. ”Trots att jag föddes på 1970-talet var det ingen som talade om det här då.”
Foto: PRIVAT
FöregåendeNästa

Pappa har alltid haft specialintressen, samlat på saker och inte kunnat slänga prylar. Han blir rastlös om han inte har rutiner, vilket har gjort att han efter sin pensionering tagit buss- och lastbilskörkort och arbetat som yrkesförare.

Alla med asperger är olika, men många kan inte riktigt sätta sig in i hur andra tänker. När jag var liten fick jag en ångmaskin i julklapp. Pappa tyckte att det var en rolig sak, och tänkte att jag också skulle gilla den, men jag använde den aldrig. Då förstod jag inte, men det gör jag nu.

ANNA PORSVALD
Ålder: 46.

Bor: Västerås.

Gör: Legitimerad sjuksköterska och föreläsare.

Familj: Maken Martin, sonen Emil, 17.

Ju äldre jag blev, desto sämre mådde jag psykiskt i många år och det tog tid att få diagnos ställd. Eftersom mina föräldrar aldrig har mått dåligt på samma sätt som jag, samt att de arbetat och fungerat, så förstod ingen varför jag mådde så dåligt. Trots att jag föddes på 1970-talet var det ingen som talade om det här då. Om man emellanåt ändå gjorde det så sågs det som en 'pojkdiagnos'. Pojkar stökar och syns och blir därför oftare utredda; flickor blir ofta tysta, kämpar på och mår dåligt.

Förr var också det här kopplat till lägre intelligens, vilket självklart är helt fel. Det är faktiskt tack vare min intelligens som jag själv ändå klarat mig så bra som jag har gjort. Men visst hade allt varit enklare om mamma och pappa hade förstått och kunnat hjälpa mig.

Annas med sonen Emil, som i dag är 17 år.
Foto: PRIVAT
De skildes när jag var nio år och saker ändrade sig. Till exempel blev det mer uppenbart att inte städningen hölls efter av mamma som var tvungen att börja arbeta. Hon har aldrig varit bra på att städa, och det var nog det som stack ut mest. Samtidigt var hon väldigt noga med saker som exempelvis bordsskick.

Fast visst finns det sådant som kanske inte skulle ha skett om hon inte haft drag av adhd, som när mamma sade att om hon fått mig först så hade det bara blivit ett barn. Det sårade mig mycket, men nu förstår jag och själv har jag bara min son. Det fordrar en del som förälder att ha ett barn som är mer krävande än andra.

VANLIGA SYMTOM PÅ ADHD
Adhd är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som står för:

A - attention (uppmärksamhet)

D – deficit (brist)

H – hyperactivity (överaktivitet)

D – disorder (störning)

Tecken på adhd är exempelvis:

Många tankar och idéer samtidigt.

Svårighet att komma i gång med uppgifter och att vs luta dem.

Svårigheter att hålla ordning och passa tider.

Gör saker utan att tänka efter före.

Stort rörelsebehov.

Källa: 1177.

Att hon inte var hemma ledde till att vi mer eller mindre fick ta hand om oss själva eftersom hon hade kvällsarbete. Med andra ord så ställdes det inga krav, men jag började ställa stora krav själv. Det gällde allt, givetvis också betyg. Och jag fick bra betyg, även om jag skolkade mycket. Jag var helt enkelt för trött för att gå till skolan.

Givetvis hade saker varit enklare om både vi barn och våra föräldrar haft mer kunskap om vad de här funktionsnedsättningarna innebar
Pappa flyttade till annan ort och vi tog tåget till honom varannan helg. Besöken avslutades alltid väldigt jobbigt. Han stod ju kvar på perrongen, och jag tyckte det var så svårt att han blev lämnad ensam. Det var smärtsamt att säga hej då. Jag var väldigt empatisk och är så fortfarande. Jag hade som barn alla gosedjur i sängen, inget av dem fick vara ensamt. Den här sidan hos mig gjorde att jag efter ett tag inte klarade av att besöka pappa eftersom jag tyckte så synd om honom när vi åkte. Förr hade jag dåligt samvete, men inte längre.

Givetvis hade saker varit enklare om både vi barn och våra föräldrar haft mer kunskap om vad de här funktionsnedsättningarna innebar. Det kunde ibland vara svårt för dem att fostra oss och de kunde bli lite hårdhänta. Men jag förstår dem, och vi har kunnat prata om det som varit och hur det är nu. Mamma är den som förstår mig bäst och alltid har gjort. Jag har absolut fått en bättre relation till mina föräldrar i takt med att jag lärt mig hur även jag själv fungerar.

Jag var nog mer bitter förr men känner att vi har gått vidare. Dessutom får man mer självinsikt med tiden, vilket är speciellt viktigt i vår situation. Att förstå vad en diagnos innebär, gör att man får en backspegel till svåra situationer man varit med om. Det blir som ett 'facit' för sådant som skapat konflikter och missförstånd. Nu är vi bättre på att hantera olika situationer.

Mina föräldrar har accepterat att jag tycker att de gjorde fel ibland och vissa saker kan vi till och med skratta åt, så de hanterar det bra. I dag har jag en väldigt bra relation till båda två.”

ASPERGER – ETT AUTSIMSPEKTRUMTILLSTÅND
Autismspektrumtillstånd är ett samlingsnamn för flera olika diagnoser, exempelvis autism, och Aspergers syndrom.

Tecken på asperger är till exempel:

Svårigheter i socialt samspel.

Speciella begränsade intressen.

Svårighet att förstå humor, ironi och liknelser.

Motorisk klumpighet.

Känslighet för ljud, ljus, beröring och smaker.

Källa: Doktor.se

Visa mer
FÅ ÄLDRE FÅR NFP-DIAGNOSER
Bara 0,5 procent av 60-plussarna men 8–10 procent av deras barnbarn har ”hjärndiagnos”. Hur går det ihop?

Riksförbundet Attention har gjort djupintervjuer med 400 svenska 60-plussare med NPF-diagnos. Den visar:

• Det finns fortfarande föreställningar om att NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) först och främst är något som gäller barn och unga. Om äldre med NPF har det däremot varit tyst.

• Många äldre har känt igen sig när exempelvis barn eller barnbarn fått en NPF-diagnos. De berättar hur de i perioder tagit kontakt med vården för NPF-relaterad problematik, men ofta mötts av motstånd och misstroende. Deras problematik har i stället förklarats med diagnoser som depression, bipolaritet och ångestsyndrom. NPF har inte nämnts eller utretts.

• Med tanke på att 8–10 procent av svenska barn har en NPF-diagnos och att NPF oftast inte växer bort, borde det även finnas många äldre med NPF.

• Statistik från Socialstyrelsen (2019) visar att det i patientregistret endast finns 6 863 personer över 61 år med NPF-diagnos, eller som får adhd-medicin utskrivet. Det är inte ens en halv procent av alla äldre och antagligen finns ett stort mörkertal.

• Det finns ett stort värde av att få en diagnos även som äldre. Den ger en förklaring till varför livet ofta varit så utmanande. 60 procent av dem som fått diagnos upplever att de fick ökad förståelse för sig själva och ökad livskvalitet.

• Med rätt stöd och behandling minskar det personliga lidandet. Det kan dessutom göra annan vård överflödig, vilket även är en vinst för samhället.

Källa: Riksförbundet Attention, projektet Äldrelyftet – åldras och må bra med adhd, 2021.

Visa mer
Läkaren: ”Nästan alla äldre är odiagnostiserade”
Är du utmattad efter att ett helt liv med ren viljestyrka anpassa dig till sociala spelregler som känns främmande? En diagnos kan ge en aha-upplevelse – och en sorg.

Hur vet man om man har autism?

– Man har svårigheter med social kommunikation och begränsningar i beteende- och intresserepertoar sedan tidig ålder, säger Annika Brar, habiliteringsläkare. Detta påverkar arbete, relationer med mera. En del har lindriga problem, andra har stora svårigheter och behöver stöd i vardagen. Många vuxna har erfarenhet av psykisk ohälsa.

Annika Brar, habiliteringsläkare.
Foto: PRIVAT
Hur märks det här i vardagslivet?

– Intresset för sociala relationer är mindre, eller så har man svårare med sociala koder. Man kanske är osäker på hur man tar kontakt, förväntas bete sig eller hur man skapar och upprätthåller nära relationer. Det är svårt att förstå hur andra tänker och känner.

– Man kan vara bra på språk men ha svårt att tolka det icke-verbala. Vissa kan också vara ganska raka och ”ocensurerade”. Många lär sig de sociala spelreglerna, vilket tar energi. Egentid är viktigt för att orka med. De flesta vill ha fasta rutiner och det blir jobbigt om de bryts. En del blir upptagna av specifika intressen. Det kan ge glädje och även framgång i yrkeslivet. Men det kan också bli problem om man inte hinner med att jobba, äta och sova. Eller inte kan sluta prata med andra som inte är lika intresserade, och därför tar avstånd.

Perception är ett annat område, alltså hur man upplever och tolkar sinnesintryck. Personer med autism är ofta känsliga för vissa ljud- och synintryck. Stökiga miljöer kan vara oerhört stressande. Det är inte ovanligt med känslighet för beröring. Även vissa kläder kan kännas obehagliga att ha på sig. Det kan vara svårt att äta en del mat på grund av lukt, smak eller konsistens.

Det är viktigt att veta att individer med autism är mycket olika. Det som beskrivs här gäller absolut inte alla.

Vart vänder man sig om man behöver hjälp?

– Kontakta först vårdcentralen för att utesluta andra orsaker. Vissa kroppsliga och psykiatriska problem ger lite liknande symtom. Husläkaren kan sedan remittera vidare för neuropsykiatrisk utredning om misstankarna om utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning finns kvar.

Hur vanligt är det att äldre får en diagnos?

– Man började utreda barn i större omfattning för bara 20-25 år sedan, vuxna ännu senare. De flesta medelålders och nästan alla äldre är odiagnostiserade.

En del känner sig ifrågasatta, de kan få höra att ”du har ju fungerat hela livet, varför ska du ha en diagnos vid 60 års ålder?” Så hur viktigt är det att få ett namn på besvär man alltid haft? Är det för att få hjälp eller något annat?

Det är dock inte ovanligt att svårigheter blir tydliga när ens partner försvinner, man slutar jobba eller helt enkelt är utmattad av ett helt livs ansträngningar för att passa in. Att få en diagnos kan innebära sorg över allt som varit och vad som kunde ha blivit. Men även en lättnad. Det kan vara början till acceptans av den man är, även för omgivningen. Och frid i sinnet.

Artikeln är tidigare publicerad i M-magasin nummer 13, 2021.

Chefens mobbning höll på att kosta Anna Porsvald livet

“Av någon anledning bestämde hon sig för att jag skulle bort. Jag vet fortfarande inte varför”

Anna Porsvald beskriver sig själv som en målmedveten person som älskar att lära sig nya saker. När vi samtalar är hon uppåt, pratglad och har ett humoristiskt språkbruk när hon pratar om de allvarliga händelser hon varit med om. Anna är legitimerad sjuksköterska sedan 2005, men har tidigare haft svårigheter med att arbeta heltid. I senare ålder fick detta sin förklaring, då hon diagnostiserades högfungerande autism och ADHD. När hon blev diagnostiserad och fick rätt medicinering för sin ADHD kunde hon börja jobba på riktigt. År 2013 fick hon sin första fasta anställning inom vården på 75%. På det nya jobbet hade hon en chef som hon tyckte väldigt mycket om. Anna beskriver honom som duktig, erfaren och kunnig, och säger även att han aldrig försökte smita från sitt ansvar som chef. Han var väl medveten om Annas diagnoser och anpassade arbetet utifrån hennes förutsättningar, vilket gjorde att hon kunde utföra sig jobb precis som vem som helst. 

– Det var de bästa tre åren i mitt liv, just för det var som att bli medlem i en stor familj. Alla hjälpte varandra, det var inget skitsnack och jättebra stämning. 

Anna upplevde arbetsmiljön som mycket bra och trivdes mycket med sitt jobb. Efter tre fantastiska år på avdelningen fick Anna en ny chef vilket skulle visa sig bli en vändpunkt. Precis i början gick det bra, chefen visade på problemlösningsförmåga och skötte sitt jobb på ett riktigt sätt enligt Anna. Detta visade sig dock att detta var starten på två år av mobbning, grundlösa anklagelser och avstängningar.

–  Av någon anledning så bestämde hon sig för att jag skulle bort. Jag skulle bara bort, och jag vet fortfarande inte varför. Jag kan tänka mig att det hade att göra med att jag var anställd på 75% och sjukskriven på 25%. På grund av det gick det inte att beordra mig att ta extrapass, och då blev jag en belastning. Sen är jag också en stark person som säger till när jag ser något jag tycker är fel, lite av en paragrafryttare kanske man kan säga. Jag kan reglerna och vet precis vad man ska göra i olika situationer. Jag är en person som vill göra saker ordentligt, och inte ta genvägar. Så jag var nog ett hot också.

Annas gamla chef, som hon hade tyckt om så mycket, försvann både väldigt och tyst och fort. När Anna inte kunde få tag på honom bokade hon ett möte med den nya chefen för att berätta om deras tidigare arbetsmetoder och vilka anpassningar den gamla chefen hade gjort för att få det att fungera med hänsyn till hennes ADHD-diagnos.

–  Så fort jag satte mig på mötet så började hon överösa mig med kränkande kommentarer. Hon sa att jag inte kan sköta mitt jobb och att jag aldrig hade gjort det. Hon sa också att alla hatade mig och ville bli av med mig. Hon sa till och med att folk hade sagt upp sig på grund av mig eller ville byta team på grund av mig. Hon sa att jag var patientfarlig och delade ut fel läkemedel, och att jag gjorde massor av andra misstag.

På mötet gjorde chefen det också tydligt att Anna inte skulle få någon som helst anpassning för sin diagnos. Anna beskriver att hennes hjärna stängdes av och att hon ville fly därifrån så snabbt som möjligt. Detta inledande möte lämnade henne fullkomligt förkrossad. Hon berättar för mig att hon stod i nästan en timme vid en bilväg och funderade på att avsluta sitt liv. Det fanns inte i hennes världsbild att chefen skulle ljuga, så hon trodde helt enkelt på det som sagts och kände därför att hon inte kunde lite på sig själv. Hon hade uppenbarligen helt missbedömt sin egen arbetsförmåga. Anna tänkte på sina kollegor, som enligt chefen ogillade henne så mycket att de ville byta team eller hade sagt upp sig. Hon kände att hon helt hade missuppfattat sina kollegor som under de tre åren hon jobbat där inte hade uttryckt några som helst klagomål över henne. Men sedan slogs hon av tanken att hon skulle ringa till facket. 

–  Facket reagerade direkt. De hade varit involverade med mig innan på rehabmöten för att jag ska kunna få ut hjälpmedel, så de känner mig. Jag berättade vad chefen hade sagt och den fackliga representanten svarade “vad säger du? Hon ljuger ju! Hon ljuger ju för dig!” Jag undrade varför hon skulle göra det. Hennes svar var då “Jag vet inte, men det gör hon. Vi har varit med dig en lång tid och vi vet att det inte är sant”.

 

Blev avstängd i sex månader – orkade knappt gå upp ur sängen

Efter mötet med chefen fick Anna en akut krisreaktion, och blev sjukskriven i 14 dagar. Efter sjukskrivningen kopplade Anna in Vårdförbundets representanter, varav det följde en serie med otrevliga och kränkande möten tillsammans med chefen.

–  Alla tre representanter från Vårdförbundet sade efter mötet att de aldrig hade varit med om något så kränkande under hela karriären.

Mötena, som officiellt kallades för rehabsamtal, var flera timmar långa. Istället för att fokusera på rehabilitering eskalerade dock mötena, där chefen blev aggressiv mot både Anna och hennes fackliga ombud. 

– Jag har problem med ögonkontakt, speciellt om det är det människor jag har mycket respekt för. Då kan det nästan göra ont. Den här chefen, hennes blick gick rakt genom huvudet. Det gjorde nästan fysiskt ont, och hon körde varenda härskarteknik i boken.

Härskarteknikerna manifesterades i att chefen höjde rösten mot Anna, förlöjligade henne samt avbröt henne hela tiden så att hon inte fick chans att bemöta anklagelserna. För att kunna bevisa chefens beteende spelade Anna in flera av samtalen. Efter att serien med möten avslutades började Anna bli avstängd från sin tjänst en månad i taget. Anna berättar att chefen ringde upp henne och sa att det inte var speciellt en bra idé att hon skulle komma tillbaka till avdelningen, och att många kollegor hade dragit en lättnadens suck när hon var borta. Totalt var Anna avstängd i hela sex månader. Under perioden mådde hon fruktansvärt dåligt och orkade knappt gå upp ur sängen.

– Jag var avstängd med full lön. Det är inte bara bisarrt, det är också fullständigt olagligt. Man kan inte bara arbetsbefria någon med lön. Det är framförallt ett enormt slöseri med skattemedel.

 

“De sa att jag systematiskt hade överdoserat patienter med smärtstillande och lugnande preparat.”

Anna är noga med att poängtera att hennes kollegor aldrig utsatte henne för mobbning. Kollegorna undrade tvärtom vart någonstans hon hade tagit vägen, men Anna vågade inte kontakta dem eftersom att hon trodde på det chefen hade sagt om att alla hatade henne. Under de sex månaderna hon var avstängd så ville arbetsgivaren att hon skulle genomgå en arbetsförmågebedömning. Facket undrade av vilken orsak hon skulle skickas på en sådan bedömning, då de fortfarande inte hade sett ett enda dokument som tydde på att Anna hade misskött sitt arbete. Chefen besvarade detta med att det fanns en mängd dokumentation som bevisade hennes berättelse. Alla klagomål som fanns på Anna var dock anonyma, och ingen av chefens anklagelser kunde bevisas i varken journaler, incidentrapporter eller avvikelser.

– Mycket var rent förtal och fruktansvärda lögner. I de anonyma dokumenten stod det bland annat att jag systematiskt hade överdoserat patienter med smärtstillande och lugnande preparat. Men om det var sant borde det ha varit otroligt lätt att bevisa. Det är bara att ta en slumpmässig patient som jag har behandlat och titta. Nej, där fanns naturligtvis inget, allt var fabricerat. Det stod också att jag hade skrivit ut läkemedel till mig själv, men det måste man ju vara läkare för att göra. Jag hade inte ens tillgång till den modulen i datorsystemet. Helt bisarra påståenden, helt enkelt.

En annan anledning att skicka Anna på en arbetsförmågebedömning var hennes funktionsnedsättning. Anna berättar att chefen upprepade gånger sade att de inte kunde särbehandla henne eftersom att det skulle vara orättvist mot de andra anställda. Anna gick då med på att göra en arbetsförmågebedömning med en oberoende hälsovård. Hon fick då träffa en psykolog och en läkare och var tvungen att genomgå en serie med kognitiva test.

– De fattade också väldigt snabbt att det inte var mig det var fel på. Läkaren visade mig frågorna och poängterade att de var underligt ställda.

Shortcut har tagit del av dokumentation kring arbetsförmågebedömningen, där även chefens frågeställningar avsedda för läkaren att besvara finns med. Frågorna är onekligen formulerade på både ett ledande och kränkande sätt. Bland annat ställs frågor såsom “hur nedsatt är den kognitiva förmågan?”, “Hur nedsatt är den psykiska förmågan?” och “hur nedsatt är förmågan att agera socialt i ett professionellt sammanhang”. Sättet frågorna är ställda på tyder på att chefen redan hade bestämt sig för att Anna var oduglig i arbetet, för annars hade en rimlig formulering kunnat lyda exempelvis “finns det en nedsättning i den kognitiva förmågan?”. En annan fråga som chefen ställer i arbetsförmågebedömningen lyder “vad finns för kompetens och arbetsförmåga?”. Denna fråga ställs alltså trots att Anna är legitimerad sjuksköterska, och inte har fått några som helst klagomål på sig.

Svaren från utredningen visar tydligt att Anna inte överhuvudtaget bedöms har nedsatta förmågor för att klara av sitt arbete. Således blev Anna omplacerad till en annan avdelning för onkologisk dagvård. Ett beslut som Anna anser är svårt att förstå om det verkligen låg till så att arbetsgivaren tvivlade på Annas arbetsförmåga. Arbetet involverar nämligen bland annat att hantera och utföra oerhört giftiga cytostatika-behandlingar, det vill säga kemoterapi. Den första månaden på den nya avdelningen gick bra trots att Anna var väldigt utmattad. Allt eftersom började hon dock ana oråd, då hon började känna igen tecken på att man letade fel i hennes arbete. Ryktesspridningen om Anna hade nått till hennes nya avdelning. Dessutom upplevde hon att man undanhöll information för henne.

– Fast att jag hade en fast anställning så kallade man det för ett vikariat när jag omplacerad. Jag fick aldrig riktiga besked, utan det kändes som att man undanhöll information från mig för att jag inte skulle veta vad som försiggick. Bara för att hålla mig på tårna, helt enkelt.

 

“Jag fick dagligen övertala mig själv om att inte dö”

Till slut gick Anna till chefen och frågade rakt ut om planen var att hon skulle få vara kvar på avdelningen. Svaret blev att hon efter ett halvår fortfarande inte kunde avgöra om Anna klarade av patientsäkerheten.

– Då sa jag att om de är osäkra på det måste de anmäla mig till IVO, och sedan sa jag att om det är så att jag mot förmodan är patientfarlig så vill jag inte jobba mer. Jag vill inte skada mina patienter.

Dagen efter det mötet blev Anna kallad till en chefsöverläkare tillsammans med sitt fackliga ombud för att göra en anmälan till IVO.

– Jag frågade honom då om han hade fått någon dokumentation som styrker det som har sagts om mig. Han hånskrattade åt mig och sa “menar du på fullaste allvar att en av våra verksamhetschefer skulle sitta och ljuga?”. Jag svarade att jag inte bara menar det, utan att jag har bevis för det.”

Anna berättar att de trodde att det skulle räcka att bara anmäla henne utan dokumentation, att de bara kunde använda lösa rykten och ord som bevis på för de påståenden som fanns, för hittills hade ju det fungerat. IVO krävde dock att cheferna skulle komplettera anmälningarna med dokumentation. I utredningen med IVO fick Anna äntligen ta del av den påstådda dokumentation som fanns mot henne. Det bifogades inte några konkreta bevis för påståendena, utan det som fanns var dokument med anonyma klagomål och interna mejlkonversationer mellan chefer om hennes Facebook-sida, som hon hade använt för att skriva av sig om hur hon blev behandlad. Det uppdagades också exakt hur övervakad hon hade varit av cheferna.

– Det fanns helt bisarra checklistor. ADHD-checklistor tagna direkt från Google. Den nya chefen hade gjort sin bedömning utifrån den här totalt inofficiella och fullkomligt olagliga listan. Det var diskriminering så det finns inte.

När anmälan till IVO gjordes fick Anna för första gången en chans att berätta sin sida av historien. 

– Det var så skönt. För jag kunde ju faktiskt styrka min berättelse med både vittnen och dokumentation

Eftersom att Annas psykolog skickade in ett intyg om att hon mådde fruktansvärt dåligt gick utredningen relativt snabbt.

– Det var under en period då jag dagligen fick sitta och övertyga mig själv om att inte dö. Det var intensivt. Så fort jag blev påmind om utredningen så ville jag inte leva. Jag hade tack och lov min familj, och jag hade ändå gett mig fan på att överleva. Men jag kommer aldrig att bli samma person igen. Jag kommer aldrig att bli den jag var innan. I slutändan är det möjligt att bli en bättre person, men aldrig kommer jag att bli samma person igen. Jag kommer aldrig att ha samma tillit till människor, till systemet eller arbetsgivare.

 

“Det som togs ifrån mig kan aldrig komma tillbaka”

När IVO till slut var färdiga med sin utredning kom svaret. Shortcut har tagit del av beskedet, som tydligt gör gällande att det inte finns någon som helst kritik mot Anna, snarare tvärtom. Däremot fastslår IVO att Landstinget själva hade brutit mot patientsäkerhetslagen genom att inte ge Anna rätt förutsättningar att utföra sitt arbete med hänsyn till hennes funktionsnedsättningar, och även mot arbetsmiljölagen. Det positiva beskedet gjorde att Anna andades ut och trodde att det äntligen var över.

– Men då fick jag ett meddelande från den dåvarande sjukhusdirektören. Där stod det att de vid det här laget tyvärr hade tappat förtroende för mig som sjuksköterska. Jag svarade att vid det här laget har jag tappat förtroende för er som arbetsgivare.

Här startade en förhandling om utköp och avgångsvederlag. Även detta avtal är både ogiltigt och olagligt. Shortcut har tagit del av dokumentet samt ett mejl från rättssociolog Arne Grip, som kommenterar avtalets giltighet:

“… Två personer i samma juridiska person möter inte partsvillkoret för avtal. Egen uppsägning ska vara frivillig. Erbjudande om ersättning för motprestation egen uppsägning är muta.

Att det inte är Anna Porsvalds idé framgår av att [Sjukhusdirektören] står till vänster. Det är han som tar initiativ till detta skenavtal om egen uppsägning. Ett vanligt knep för att kringgå kravet på laga grund för uppsägning av anställningsavtalet på personliga skäl.”

Avtalet är alltså ogiltigt eftersom Anna och sjukhusdirektören står som motparter, trots att de är anställda på samma plats. Därmed kan de inte vara motparter. Eftersom uppsägningen inte är frivillig från Annas sida kan det även ses som ett mutbrott.”

 

Idag säger Anna att hon är svartlistad från att jobba inom vården för sin egen hemregion för livet, allt på grund av uppsägningsavtalet. När hon söker jobb ser arbetsgivaren att hon tidigare har jobbat inom regionen och blivit utköpt, och utgår då från att det var hon som gjorde fel. Hon blir därför utrensad i första ledet i en rekryteringsprocess. 

– Man har lagt ner närmare 3 miljoner kronor, vilka är skattemedel, bara för att bli av med mig. Och för mig, det som togs ifrån mig kan aldrig komma tillbaka. Det är rovjakt. Ren rovjakt. Min chef bestämde sig för att jag skulle fällas till vilket pris som helst. Jag hade inte en chans. Hade jag kunnat ge mig själv ett råd i efterhand så skulle jag ha bytt jobb redan när allt började.

Idag är Anna aktiv i att jobba för en bättre lag mot mobbning på arbetsplatsen, och föreläser om det hon har varit med om. När hon föreläser om sina funktionsnedsättningar brukar hon berätta om den här händelsen, och hon berättar att efter föreläsningarna är det nästan alltid är någon med funktionsnedsättning som kommer fram och säger att de också har blivit drabbade på samma sätt. Anna poängterar därför vikten av att prata om mobbning, och säger att själva idén med mobbning är att få folk att skämmas och vara tysta. Och det är något som Anna alltid kommer att vägra att gå med på.

 

Text: Freja Öhlander

 
Från tidningen Shortcut