15-åriga E beskriver livet under socialtjänstens lupp med egna ord

När socialtjänsten har bestämt sig för att hitta fel kan det bli problem med föräldrar som faktiskt har korrekta föräldrarförmågor. Jag har följt en mamma och hennes kamp för att få behålla sina tre barn som redan blivit felaktigt placerade en gång enligt LVU. Kammarrätten upphävde beslutet dock och de fick komma hem igen. 

Tyvärr slutar inte historien här utan av någon anledning så är hon verkligen inte är populär hos socialtjänsten eftersom en mamma med rätt förmåga att ta hand om sina barn är som en tigerhona som skyddar sin kull- hon slåss! 

Det som i värsta fall då händer är att socialtjänsten låter sin prestige komma i första hand och barns behov och rättigheter offras i jakten på en syndabock. Här behöver man inte vara kärnfysiker för att förstå att det kommer att skapa lidande! 

Jag frågade den äldsta dottern som är 15 om hon kunde skriva lite om hur hon upplever allt detta och hur det påverkar hennes mående och det gjorde hon.

Detta är alltså en text skriven av en 15-årig tjej som beskriver hur hon upplever livet just nu:

 

 

”2019 hade min pappa börjat att ta doger efter att mamma och pappa hade separerat.

Det var då som Socialtjänsten först blev inblandad.  

Pappa kom hem till våran lägenhet en dag och mamma såg att han var påverkad, mamma fick dra ut pappa för att skydda oss barn. Polisen kom hem till oss den dagen.

Pappa påstod att mamma använde våld men polisen som såg det som hände sa att mamma  bara skyddade oss barn. 

Pappa bodde inte hemma hos oss och han fick  inte komma in i lägenheten. Polisen såg att han var påverkad och tog med honom till polisstationen där han fick lämna ett urinprov som visade positivt för droger. Ända sedan har vi bott hemma hos mamma men hälsat på pappa då och då.  

Jag ville/vill inte bo hemma hos pappa eftersom jag märker att han inte mår bra. Jag märker att han är deprimerad och jag blir lätt påverkad av andras beteenden och känslor. 

Om någon t.ex är pigg då blir jag pigg är någon ledsen så blir jag också ledsen jag har också fler kompisar och känner mig tryggare när jag är hemma hos mamma. 

Jag hittade kärleksbrev som pappa hade skrivit till mamma där har skrev att han älskade mamma att han inte ville leva utan henne och att hon var den bästa mamman till oss barn och hur han ville att mamma skulle ta honom tillbaka. När hon inte ville det så började han prata illa om mamma. Han ljuger t.ex. för sin familj om hur mamma ska ha använt sig av psykisk misshandel på oss. 

Pappa blev elak mot mamma för att hon inte ville ta honom tillbaka och han började kalla mamma för elaka saker och pratade om henne på ett elakt sätt när jag var med. Pappa har manipulerat mig för att få mig att tycka synd om honom. Han har manipulerat sin familj om vilken dålig mamma han tycker att hon är. 

Mamma har aldrig sagt något elakt om pappa till oss barn.  Den förra socialsekreteraren hade pratat med oss barn 2-3 ggr och även gjort ett hembesök innan vi blev placerade enligt LVU.  När vi då bodde i en jourfamlij mådde jag så dålig att jag gick ner väldig mycket i vikt vilket inte är bra. På den tiden var skolan min trygga platts där jag hade mina vänner som jag under placeringen tyvärr nästan aldrig träffade.  

Jourfamiljen hoppades på att vi snabbt skulle få komma hem igen, de sa att jag och min syster är trygga tjejer från en trygg familj och att vi behövde vara tillsammans våran mamma och vår bror som placerades på ett utredningshem. Min familj och jourfgamiljen har en fin kontakt än idag och min syster brukar vara hemma hos dem och leka ibland.  

Några dagar innan vårt fall skulle prövas av kammarätten kom socialsekretertaren för att pratade med mig och min lillasyster. Jag frågade henne om vad som skulle hända och hon svarade: ”Jag vet att alla vill att ni ska hem men jag kommer att säga att jag anser att ni ska vara kvar.”  

Den dagen förlorade jag hoppet om att vi skulle hem. 

Kammarrätten beslutade dock att placeringen enligt LVU var felaktig och att vi skulle få komma hem. 

När vi väl kom hem mådde jag dålig av allt som hänt och det påverkade förstås skolan. Jag orkade inte gå till skolan för att jag var rädd för att jag skulle bli påmind om hur jag kände och att det bara skulle få mig att dåligt i skolan. Jag tror att anledningen till varför jag får ångest när jag ska till skolan är att jag tror att om jag går dit kommer jag inte att få åka hem igen efteråt och jag vet att det inte är sant men jag är fortfarande rädd för att skolan ska trigga upp minnen om hur jag kände. 

Även om jag vill gå till skolan så är jag rädd att socialtjänsten återigen kommer att påverka min skolgång som innan. Jag gick t.o.m. på lovskola viket visar att jag faktiskt vill gå i skolan och jag vill bara kunna gå i skolan utan att känna som jag gör!

Jag vill komma in på gymnasiet och få jobb. Jag och mamma pratar om skolan om hur viktig den en är. Mamma pushar mig  och stöttar mig. Mamma försöker alltid få mig till skolan. Jag  har dyslexi (läs- och skriv svårigheter) vilket gör att vardagen i skolan blir extra svåra.  

Min socialpedagog ringde till mamma och sa att hon misstänkte en jag kan ha en adhd-diagnos och att man ville göra en kartläggning inför en utredning. Efter att hon hade pratat med vår familjebehandlare så ändrade hon av någon anledning åsikt.  Jag har däremot kvar pappret jag fick av henne för att hon skulle kunna göra en kartläggning . 

Skolan gjorde anpassningar men följde aldrig dem . Min skolsköterska sa till mig när jag hade kommit hem att hon ser en skillnad på mig att jag har sköter min hygien bättre nu när jag bor hemma igen och att jag ser gladare ut.  

När vi kom hem hade jag mycket ångest och jag skrev ner mycket om mina känslor och tankar om vad som hade varit jobbigt. Det kändes som att socialtjänsten hade förstört mig! Jag upplevde att det värsta var inte att vi tvingades flytta utan det var att jag inte fick träffa min bror och mamma . Som tur var hade jag mina vänner som alltid fanns där . Även om det har gått över ett år sedan vi flyttade så är det fortfarande jobbigt att prata om och det. 

Det hjälper inte att socialtjänsten ligger inte har släppt detta utan fortsätter att lägga sig i våra liv och det det gör allting bara värre; speciellt när det gäller skolan. 

Det ända sättet för att få mig gå skolan är om socialtjänsten låter oss vara nu men det gör de inte. Nu har en ny socialsekreterare börjat utreda oss och det är tal om att vi ska bli tvungna att placeras igen. Jag vill inte att de går vidare till förvaltningsrätten för jag vet att jag då kommer jag må ännu sämre. 

Vi avslutade familjebehandlingen när de ville komma åt mina journaler.

På mötena med familjebehandlarna ville de även att jag skulle bo och träffa pappa; de uppmanade mig att bo hemma hos en missbrukande och tjatade på att jag och mina syskon skulle bo där varannan vecka vilket mamma sa nej till för att mamma vill ju förstås inte att vi ska bo hemma hon en missbrukare!

 De ställde också samma frågor hela tiden och till slut frågade jag om det de ville höra var att jag ville träffa pappa?

Jag älskar min pappa  kommer alltid att göra men jag kan inte träffa honom så som han mår nu. Det är för jobbig för han är inte den pappan han var när jag var liten. Jag vill inte häller bo hemma hos Pappa eftersom jag inte känner mig trygg där. 

Tidigare i år fick pappa sin mamma att göra en orosanmälan. Pappa har aldrig någonsin varigt med mig på läkarbesök utan det är bara mamma som har sökt hjälp åt mig hos barnkliniken och barn och ungdomshälsan. 

Jag har kontakt med barnkliniken pga min övervikt och när vi var där senast så hade jag stannat i vikt och jag har inte gått upp i vikt. Jag har kontakt med barn och ungdomshälsan för att jag behöver någon att prata med och dessutom för att göra en adhd-utredning eller en utredning för någon diagnos. 

 

Jag vill bo hemma hos mamma; jag och mina syskon mår bra och känner oss trygga där och med mamma har vi det bra. Vi får mat, rena kläder,  vi har sköter vår hygien osv. Mamma tar alltid hand om oss och hon skulle göra allt för oss.  

Kammarrätten sa att vi skulle bo hemma hos mamma och det har vi gjort vi har inte bott hemma hos pappa men vi har sovit där ibland.

Min pappas ohälsa ska väl inte mamma straffas för? Varför skulle inte hon vara en bra mamma bara för att pappa ljuger om att han är utsatt för våld för att mamma kastade ut honom 2019

 Idag är det 2021; jag heter E och jag skriver det här helt själv utan att någon vet det”

 

Älskade barn, hur ska jag hjälpa henne? Kommer hon någonsin att lita på vuxenvärlden igen?

Vad gör vi med barnen egentligen?!

Med vänlig hälsning

Anna Porsvald