Gott nytt år! För ärligt, kan det bli sämre?

Året som började så bra 

I retrospektiv är jag så tacksam över att vi människor inte har förmågan att se in i framtiden!

 

Hade jag för ett år sedan anat att det här skulle bli året då allt kul blev inställt- hur fasen hade jag då överlevt?

 

Årets första dagar spenderades i Sundsvall med arbete på sjukhuset där, en mörk och regnig men även mysig och trevlig decembermånad med bra kollegor på avdelningen, mysig bostad i ännu en ny vacker stad.

 

 

I januari fortsatte resan med en snabb flytt hem och sedan var det dags att åka söderut till Lund där jag hade förmånen att delta i World Aquatic Development Conference och hålla en föreläsning på den samtidigt lagda erfarenhetskonferens om ”Milts metod” där jag pratade om hur man får personer med autism att gilla vatten. En underbar resa!

 

Väl hemma igen fick jag och min bästa vän en kväll på telefon se att det fanns platser kvar på ”Lågaffektiva dagarna” i Malmö följande vecka och snabba puckar ledde till att det blev en resa till söderut inom en vecka!

 

Väl hemma igen fick jag kontakt med en mamma som skulle komma att ge mig det som jag anser vara en insats som gick rakt upp i topplistan över de saker i livet jag är mest stolt över; jag vittnade i Kammarrätten som sakkunnig på autism och hjälpte tre barn att få återförenas med sin mamma, ett av dem hade med mamma placerats på ett ”utredningsboende” medan syskonen placerats med en annan familj; felaktigt under LVU: Lagen om vård av unga.

 

Jag är så glad att jag kunde göra något som gjorde skillnad för en familj som fastnat i Socialtjänstens nät felaktigt. Jag trodde inte att det var möjligt!

 

Efter det var jag trött. Trött efter att ha jobbat intensivt hela december och utmattad efter allt som jag upplevt. Jag fick då min läkare ville sjukskriva mig på 50% en kortare tid veta att jag inte hade rätt till sjukpenning. Jag hade alltså inte tillgång till Svensk socialförsäkringssystemet över huvud taget.

 

Det blev till att kämpa vidare istället och detta var då nyheter om en ny sjukdom som liknade SARS började komma.

 

Innan pandemin slog till rejält hann jag med en av två planerade ”miniturnéer” till Karlstad och Örebro där jag hade föreläsningen ”Att möta och bemöta personer som tänkte och fungerar annorlunda”.

Tanken var att det skulle följas av ytterligare tre men då kom någon och sa:

 

”Allt kul är härmed inställt!!” och det var som att rullgardinen drogs ner. All förutsägbarhet i livet försvann och känslan av sammanhang; KASAM. Kameleonten fick gå i ide helt enkelt.

 

Under årets första fyra månader kämpade jag även med att stå ut med den outhärdliga nervsmärta som jag haft sedan gymnasiet men de senaste 20 åren fått behandling för med preparat som metodiskt och med försiktighet satts in av smärtkliniken i Uppsala när jag gick på universitetet.

 

I januari hade jag tillsammans men min Familjeläkare trappat ner dosen till ett absolut minimum men där gick gränsen. Då händer det som inte får hända. Läkaren gör ett beslut som ingen efter har kunnat förklara och sätter tvärt upp medicinen direkt. Jag står helt utan och blir totalt sängliggande i nästan tre månader. Jag får inte ens ett sjukintyg från läkaren och trots anmälan till både Patientnämnden och IVO sker inget.

 

Efter tre misslyckade försök att ens få träffa en läkare på akuten, efter att de hänvisat mig till psykakuten fyra gånger så gjorde jag så att jag gick dit. För första gången möttes jag av förståelse där när även de faktiskt insåg att jag inte alls hade psykiatrisk problematik då och inte heller problem med beroende!

 

Min läkare på psykiatrin som är underbar kämpade MED MIG och kallade även till SIP-möte men ingen från vårdcentralen kunde komma så det ställdes in.

 

I slutändan var det läkaren på smärtrehab som insåg att han gjort en missbedömning och skickade mig till smärtmottagningen där man satte in min medicin igen och livet kom tillbaka!

 

Jag kunde återgå till arbetslivet och åkte till Linköping och jobbade på US en period innan jag insåg att det övergick min förmåga att jobba där jag var. Istället tog jag över sommaren ett uppdrag i Mariestad kommun och fick en underbar sommar.

Efter en höst med dubbla avslag från Försäkringskassan- på både sjukpenning och 25% sjukersättning kunde jag åtminstone glädjas åt fyra lyckade webinar-föreläsningar och en ännu mer underbar fysisk föreläsning på en gymnasieskola i Nyköping så hamnade jag nu i årets slut i vackra Motala.

 

När jag blickar framåt är det svårt att se ett år som inte kan bli godare än detta. Vi har en rasande Pandemi i landet men ett vaccin är nu i startgropen, jag har jobbat på fyra olika ställen i vården utan att själv bli smittad och utan att behöva se ett enda dödsfall i Covid-19.

 

Jag är så tacksam över att jag för ett år sedan inte visste hu detta r skulle bli men; som man säger:

 

”that which doesn’t kill you makes you stronger”!

 

GOTT NYTT ÅR!

 

/KAMELEONTEN

Med vänlig hälsning

Kameleonten/Anna Porsvald