Blogg

1. aug, 2020

Vårdens osjungna hjältar

Det är på sjukhus de jobbar; ”vårdhjältarna”. På IVA, akuten, ambulansen eller på andra högspecialiserade akutvårdsavdelningar. Det är där de slåss mot Covid-19, sätter sina egna liv i fara för andra och det är för dem som Sverige klappar händerna från balkongen, det är dit allmänheten skickar mat, presenter och hyllningar. Det är där man får gratis parkering och annat för att ge tillbaka till de som är så modiga.

Inget ont om de som utför detta arbete vill jag säga direkt men det finns en annan typ av vårdhjältar som ingen skriver några sånger om. Därför vill jag berätta om de krig som utkämpas dagligen utan att det hyllas av någon.

Idag jobbar faktiskt alla inom hälsovård- och sjukvård med Covid-19!

Det finns en stor skara sjuksköterskor som åker till ställen som gått på knäna länge pga brist på sjuksköterskor. Som åker till en ny stad, kommun, region och kliver in och jobbar tills de är klara med uppdraget. Ofta får de höra att de får jättemycket betalt; det är idag en myt även om timpenningen kan vara högre. Vi lämnar ändå vår familj, vår bostad och alla vänner- går det att mäta i pengar?

Dessutom finns alla som jobbar i kommunerna i landet. Där är ansvaret större, arbetsbördan enorm och man har ofta ansvar för 30-70 människors liv! Det finns ingen knapp att trycka på när ett hjärta slutar slå, ingen stickhjälp att ringa och ingen läkare på plats.

Här är det en helt annan sorts krig man utkämpar!

Det kan vara kriget för att få någon att förstå att personen med demenssjukdom, som stör alla inom tio meters radie genom att konstant skrika ”Hjälp! Hjälp mig! Hallå!!!!”, gör det för att personen för länge sedan tappat förmågan att med ord beskriva den outhärdliga smärta den lever med.

En smärta som inte påverkas av tung antipsykotisk och lugnande medicinering som någon i all välmening satt in; denna gör det förmodligen bara svårare för denna människa.

Det kan vara kampen i att försöka applicera regionala riktlinjer för begränsning av smittspridning på en verklighet som inte alls är sig lik. Riktlinjer som uppdateras dagligen och uppenbart är skrivna av någon som arbetar vid ett skrivbord.

Det kan vara att få lov att för fjärde gången på en månad utsätta en person med demens för en NPH-odling för att testa om det är Covid-19 som gav feber. Jag vet själv hur obehagligt det är!

Det kan vara att ringa till en anhörig som inte fått träffa sin gamla förälder på fyra månader och meddela att denne nu avlidit. Detta efter kampen för att ge personen ett värdigt slut på livet.

Vem applåderar för alla undersköterskor som sliter två man kort; varje dag, vecka och månad med visir som ger värmeutslag, munskydd och plastförkläden som gör jobbet tre gånger svårare!

Jag är ganska glad över att kunna gå in under en begränsad tid och kanske göra de punktinsatser som ordinarie personal inte hinner!

Men någon vårdhälte är jag inte och kommer aldrig att bli. Det kan jag dock leva med.

12. jul, 2020

Vad säger egentligen ett CV?

 

 

 

 


Jag får ofta höra om hur mitt cv är så imponerande. Hur jag har så bred kunskap och stor erfarenhet; mycket riktigt- så är det. Jag har jobbat på en mängd olika arbetsplatser med olika inriktning. Så långt stämmer det kanske men sannningen än att det är mycket som inte står med på mitt cv, det är ju sånt man inte skriver dit!

 

För det första kan jag inte nämna att jag har både Aspergers syndrom och adhd; det skulle ge mig en stämpel direkt!

 

Det framgår inte heller hur många gånger jag har haft långa perioder av utmattning, det finns ingen information om hur jag 2016 blev utsatt för mobbing på min arbetsplats av min nya chef i över ett år, min kamp mot alla lögner som hittades på, allt förtal och hur det ledde till att jag till sist faktiskt krävde att arbetsgivaren gjorde en anmälan till IVO och hur de snabbt avskrev denna utan minsta anmärkning på mig! Hur IVO däremot påpekade att arbetsgivaren brutit mot patientsäkerhetslagen, arbetsmiljölagen och diskrimineringslagen. Hur detta trots allt ledde till att jag blev utköpt och sedan fick PTSD som ännu gör mig sårbar för allt som kan trigga en stressreaktion.

 

Inte heller finns alla de arbetsplatser där jag, i brist på anpassning och förståelse blivit orättvist behandlad och fått lämna anställningen med känslan av ännu ett misslyckande.

 

Jag har faktiskt en lång rad av misslyckanden bakom mig. Inte för att jag saknat kompetens utan för att jag inte fått rätt förutsättningar i form av de anpassningar som min funktionsnedsättning kräver. Ett flertal gånger eftersom jag före diagnos vid 40 års ålder inte ens var medveten om att jag hade en funktionsnedsättning men även pga att arbetsgivaren inte har varit villig att göra anpassningar.

 

Faktum är att jag flera gånger fått höra att det inte är möjligt att anpassa eftersom det ”blir orättvist mot de andra om du får anpassningar ”. Det resonemanget strider inte bara mot diskrimineringslagen utan tyder också på en mycket dålig insikt i arbetsgivaransvaret.

 

För den som är villig att se individen finns däremot en oändlig potential hos mig. Jag tar mitt arbete på största allvar, är noggrann och oerhört lojal! Jag har haft turen att träffa sådana rekryterare men tyvärr är det sällan som de finns i offentlig sektor.

 

Om man inte kan jobba heltid blir man tyvärr ofta bortvald direkt. Frågan är:

 

När det saknas så många sjuksköterskor som det gör idag- är inte jag som kan jobba 70% bättre än ingen?

Vissa anser tack och lov det!

12. jun, 2020


Att vi alla inte alltid lyckas med allting jämt är logiskt. Att man gör ett val som man sedan ångrar är väl inte hela världen?

Att alla faktorer i en ekvation inte alltid finns tillgängliga för oss när vi gör ett val säger sig självt; kanske åker man på semester med kläder för normalt väder och så är vädret onormalt kallt, regnigt eller varmt?

Att vi ibland gör fel val likaså. Ibland försöker man klämma ner foten i de där skorna som är SÅ SNYGGA och som man drömt om och nu hittat på rea!! Att foten sedan inte passar tänker vi att det nog löser sig. Vad är väl lite obehag om man får ha de skorna?!

Lite så är det nog när man jobbar som sjuksköterska för ett bemanningsföretag. Ibland blir det lite som en sko i vilken foten bara inte riktigt passar i. Hur man än kämpar för att anpassa skon och försöka stå ut med skavsår så ligger det i allas intresse att faktiskt hitta en sko som passar foten och en fot som passar i skon.

Som sjuksköterska med legitimation är det viktigt att själv kunna avgöra om man kan jobba patientsäkert och om det inte går har man ett ansvar att säga till.

Jag är långt ifrån en superhjälte i vården. Många skulle säga att jag ”inte hör hemma inom bemanning!”; särskilt eftersom jag har en funktionsnedsättning som gör att jag faktiskt bara fungerar bra under rätt förhållanden.

Men- hamnar jag å andra sidan på rätt plats; då kan jag faktiskt blomma ut och flytta på berg!

Med en trygg och stöttade konsultchef som gör ett bra jobb så kan man få till ett jättebra samarbete- även om det skulle blir så att skon inte passar på foten! För det är ju faktiskt väldigt svårt att veta innan.

Det har just hänt mig. Jag hamnade på en arbetsplats där jag till sist fick lov att inse att jag inte skulle klara av mitt ansvar. Inte för att det var något fel på varken den eller mig egentligen- det var bara inte en plats där jag kunde använda mina styrkor. Det jag är bäst på tycker jag är roligt; därför är det så viktigt att jag kommer till en plats där jag just får användning av dessa egenskaper.

I det här fallet blev det inte riktigt så och trots bra bemötande och många funderingar fick jag till sist inse att det inte skulle bli bra om jag fortsatte kämpa på, det hade inte blivit bra för någon.

Jag är en förlåtande person, jag kan peppa andra, jag tänker att allt självklart inte alltid går precis som tänkt och att det är helt ok, t.om. en styrka att se sin egen begränsning och avbryta något som inte kommer att bli bra.

Så länge det gäller ANDRA!

Mina egna krav på att klara allt, jämt tillåter INTE att jag nu valde att avbryta det här uppdraget som jag inte kände skulle bli bra, jag får inte göra det- i mitt huvud finns bara ett ord för det:

MISSLYCKANDE

Det är en känsla som väcker andra känslor som i sin tur drar upp minnen och gamla spöken vaknar till liv. Paralleller dras utan att jag är medveten om det i mitt huvud och plötsligt känns det som att jag är den minst värda spillra av en människa som man kan vara.

Med en tung ryggsäck som jag har är det svårt att alltid tänka klart och logiskt. Ord som ”avsluta”, ”lämna”, eller bara ”packa” känns just då oöverstigliga och skuggar alla kloka tankar från att nå ytan.

Det är då obeskrivligt skönt att få stöd från sin konsultchef; i detta fall Rebecka Feldhof på Bonliva, som utan minsta problem fixade ALLT åt mig på nolltid! Hon löste varje detalj med högsta professionalism och aldrig hörde jag ens en antydan till skuldbeläggande av mig! Hon var lika stöttande då som hon varit hela tiden!

Det gör allt så mycket smidigare; även om det känns jobbigt för mig, att känna att jag har stöd från företaget som jag jobbar med.